En naken säng väntar blottad på att tummlarens dova ljud ska tystna så att lakanen åter får dölja alla missfärgningar i bäddmadrassens oförlåtande tyg. Nopprigt av all rörelse ligger madrassen tyst och andas en stund innan tyget åter ska komma att kväva dess yta. Materialet känns främmande mot mina bara ben, mjukt men ändå nött av tiden. Präglat av livet som går förbi här varje dag. Kropparnas tyng som här sover har lämnat efter sig gropar att falla ner i. Svåra att ta sig upp ur. Jag tycker om att låta fötterna sväva, hur stor sängen än må vara hamnar dom alltid lite utanför, sådär så att tårna kan förvandlas till vingar som tar mig framåt i drömmarnas land. Jag är inte van vid att ha mark under mina fotsulor, inte van vid att stå stabilt eller stanna. Att stanna läge nog på en plats för att kalla den trygg är ovant och får benen att vilja springa. Jag har alltid svävat från en soffa till en annan, någons säng, någons mammas säng, lånade utrymmen. Mitt liv har förhållit sig till tågtidtabeller. En packad väska och lyxen att kunna fly.


Det är dags att börja skriva igen.
Det är dags att rädda mig ur orden som kväver mina tankar.