En försvunnen tid

2013-12-07 @ 01:02:00

6 December 2013
 
Vinden biter tag i mina kinder, färgar dem röda av mitt rusande blod. Jag har gott om tid, men låter ändå pulsen skena iväg tillsammans med det ena dåliga scenariot efter det andra, halka, missad buss, tillsammans med pessimisten inom mig går jag vidare. Isen under mina skor får mina fötter att instinktivt låta bli att lyfta från marken, som ett litet barn hasar jag mig själv fram. Hör ekon ur mitt minne, en irriterad fadersröst som ber mig lyfta på fötterna utan att få respons, mina fötter hasar vidare, lika rädd för att trilla då, som nu. Stressad men ändå inte, sådär som jag alltid är, utan att behöva vara. Vinden får det där håret som jag varsamt la runt kinderna innan jag sprang ut genom dörren att blåsa bort, blotta öron och en oskyddad nacke. Den hjärtformade reflexen med lite för långt snöre som jag hittade i en bortglömd väska slår mot mina ben, höger, vänster, höger, vänster, när jag går. Men jag syns i alla fall i mörkret. Jag syns mer än de svarta isfläckarna på trottoaren, och det gör mig lite trygg. Tunna strumpbyxor skyddar inte mot kyla, inte mot denna sortens kyla, och allt förändrades på en natt. Igår föll snön och leendet på mina läppar kunde inte vara större, bredare, gladare. Stora fantastiska snöflingor som nog betydde mer än att den globala uppvärmningen inte vunnit helt än. För mig. För mig betydde det nog mer. December och det var på sin tid, idag, ikväll slog den där väderbitna kylan till. Den jag känner igen från mitt liv i Östersund, men som jag alltid tycks glömma så fort vårens blommor slår ut. Ikväll, frös mina ben, som om de var helt bara, utan de minsta tygskydd. December. Vindtätt tyg mellan mina fingrar och den kalla världen utanför, tunt men fungerande tyg.

Och jag tar mig fram i snigelfart, med motvinden pressad mot bröstet. Strävt tyg mot härdade fingertoppar, tankar om en försvunnen tid. En gång var jag hon som stod i ett kallt vinterland, inte allt för olikt denna, utan vindtätt tyg. En trasig höstjacka med en armlängd som vittnade om åren den hade på nacken. Blottade handleder och söndernött tyg. En gång var jag hon som en främling gav bort en jacka till, hon som kunde blinka med sina rådjursögon åt någon som hon visste skulle bli knäsvag. Om inte av ögonen så av de fylliga läpparna eller den blottande urringningen. Vart tog hon vägen? Och när blev jag det här, väderbitna och kloka. Klok men samtidigt lika vilsen som då. Nu för tiden drar jag obekvämt upp urringningen på de klänningar jag förr bar med stolthet, nu för tiden rodnar jag av andras blickar, istället för att stolt ta in. Men det kanske aldrig var stolthet, det kanske bara var något som behövdes för att överleva dagen. Kylan får näsan att rinna och mina reflexer att snabbt motarbeta det. Bussen är sen men glasväggarna på busskuren skyddar mer än vad man tror, precis som jackan. Jag fick den en gång, av en man lika svag för mina ögon som för mina kurvor. En man virad runt mitt lillfinger i en lek jag lekte. Blåögd och lite för snäll. 30 minuter sen blir till inställd buss, 40 minuters väntan på nästa. Bakhuvdet slås varsamt mot stålet som håller glaskuren på plats. Det tar ett tag men efter en stund borrar sig kylan från stålet sig in förbi mössan, förbi håret och in, in på djupet. Det tar ett tag men efter en stund finns det inte längre någon mening med att titta, att blunda känns som en bättre idé. En bättre utväg, som så många gånger förut. Som med den blåögda mannen. Hans kärleksförklaring är något jag än idag bär, något som fortfarande håller mig varm, varm i väntan på bussen. Och jag blundar. Väljer att inte se. Det du gav det jag tog. December är här.
 
 

Precis som om hösten vore här.

2011-09-13 @ 21:31:23

21.30

Det blåser för mycket utanför mitt fönster,
jag kan inte gömma mig för vinden här innanför
Den slet i oss, böjde våra stammar.
Precis, ja, precis som om hösten vore här.



Hårda ord fyller min tunna strupe.
Täpper igen, som en stor klump av tomma bokstäver.
Dem tar sig inte ut, inte ens så som vinden vinder.
Precis, ja, precis som om hösten vore här.

Jag delar säng med mig själv i mörkret.
Lyssnar på hur stormen sliter i våra slitna plankor.
Det är mörkt när jag vaknar, mörkt när jag kommer hem.
Ni vet, precis, ja, precis som om hösten vore här.

fina vän

2011-08-10 @ 21:37:35



Hon känns orolig, rullar runt, kan inte alls ligga still utan måste hitta bästa gropen, bästa mjukaste hålet att gömma sig i. I några sekunder letar hon sen blir hon stilla, pustar ut, för att efter lika många sekundergöra samma sak igen.. Leta.
Hon spinner. Men jag vet aldrig om hon gör det för att hon trivs.. Eller om det bara är för att hennes mamma har lärt henne att det är så man ska göra.

När tiden stannar och snön åter fallit i världen utanför

2011-03-18 @ 17:27:28





"Hon tittar ut mot världen klädd i vitt,
andas in drömmar som likt dammkorn flyger fritt
hon ska ta sig härifrån, slå sig fri, ta sig ut
till världen på andra sidan glasrutan, världen som aldrig tar slut

tomma löften likt dammkorn flyger fritt,
färgar världen klädd i vitt
andetagen får dem att flyga någon annanstans,
dit drömmar förblir drömmar, jämt emot verkligheten har dammkorn ingen chans.

Verkligheten är bra just som den är,
med drömmar som flyger här och där.
Hon ska ta sig därifrån, slå sig fri, ta sig ut, men inte idag
hon vill stanna, på den varma sidan om glasrutan, om ens bara ett tag".


Modell: Fröken I.

Ord, gömda i utkast mappen på en blå telefon 2

2011-03-17 @ 12:52:33

13 februari 2011, 00.33

Andra gången någon friade till mig var på en kulle i vackra Göteborg, jag föredrar att se det som en kulle, även om det nog snarare var ett berg. Det är snart två år sedan nu, och inte helt olikt det första frieriet var det framfört av någon vars rädsla över att förlora mig tagit över och antagligen fått ett så dumt förslag som frieri att låta väldigt bra. I pojken i frågas öron var det nog sista utvägen. Detta hände runt påsk, och det är nog därför jag kom att tänka på det just nu. Och visst led jag med barnet som oförstående tittade tillbaka på mig när mitt svar löd. Ett nej ekade i skogen, kanske till och med ett nej i versaler, och slog honom där han satt, förklädd i en mans sammanbitna konturer, så hårt i ansiktet att han förvandlades till en liten enslig pojke utan livsglädje. Tårarna föll ner för de nu vitmålade kinderna. Allt hopp var för honom borta och jag insåg plötsligt, försent såklart, varför han valt en så brant kulle att fråga mig på.

Jag har bra minnen av den staden ändå, fiskmåsarna i hamnen och den stora bergochdalbanan i trä som jag svurit så djupt och heligt att aldrig åka och sen åkte så många gånger att kön tillslut bara bestod av mig själv och mina trogna tivolikamrater. Båten där jag delade hytt med en liten blond dam som bara åt ostbågar medans jag själv fascinerat tittade på kanal 6 för första gången, det var en travhäst som föll, det minns jag väl. Bron med texten "det löser sig" och spårvagnarna. Jag saknar den djupt, staden vid havet.

Hade han hoppat hade jag förstått, hade han kastat sig ner för klipporna hade jag inte blivit förvånad. Men ibland, är historier inte menade att sluta så, något hemskare måste alltid hända.

Ord, gömda i utkast mappen på en blå telefon

2011-03-05 @ 17:41:08




Utkast 9 december 2010, 03.56

Jag har aldrig riktigt tyckt om ordet missbruk. Jag har alltid tänkt på det som något oacceptabelt, något smutsigt. Ordets betydelse har varit som en svag vetskap men aldrig funnits i min närhet. Ni vet, som en bild uppmålad av någon annan. Såhär efter allt, när flera år passerat, så tycker jag fortfarande att det är att överdriva när jag kallar mig själv för före detta missbrukare. Missbrukare. Usch vilken stämpel det ger mig. Men när man tänker på ordets betydelse, så är det precis vad de där åren var. Jag missbrukade det, använde det fel. Som ett sätt att finna kortvarig närhet, för då, på den tiden, var alla former av närhet bra. Ja. Jag missbrukade närhet.

Jag lät mig utnyttjas och trampas på bara för den där sekunden av.. Självkänsla. Känslan av att jag duger till de här, jag är bra, jag är fin. "Han vill ju". Oftast betydde dem, människorna, inte ens något, personerna var obetydliga. Och det kunde vara allt från att diska åt någon och få ett tack till att, göra saker jag ännu inte ens vågar erkänna.

När man tänker på det så finns ordet överallt. Min mamma missbrukar tobak, pappa likaså. Och om man bara vänder på det hela, och letar upp en mildare synonym, som "felanvänder" så blir det plötsligt inte alls lika farligt längre. Ja, jag har felanvänt mig själv.
It's in the past.

Utkast: Mars 3, 2011 - texter

2011-03-03 @ 14:16:22

För mig har lösningen den senaste tiden varit att stänga saker inne, att kanske skriva av mig, men aldrig publicera, aldrig prata om det mer än små fåordiga hintar. Det har ändå bara varit mina små tankar, tankar jag för stunden tänkt men som sedan försvunnit. På senaste tiden har dem kommit tillbaka mer och mer, de där stundvis tänkta tankarna och behovet av att inte bara skriva, utan låta någon läsa, låta er läsa, har på så sätt blivit större. Därav detta inlägg.

Jag har nog, varit lite rädd för era reaktioner, och ännu mer rädd för att fel människor ska hitta hit och alla mina hemligheter skulle avslöjas. Jag kanske uppfattas fel, jag är ju lycklig nu, jag har bara några få, obetydliga egentligen, stunder när jag tänker tillbaka. Och tillbaka var dåligt. Det är enda anledningen jag har. Så om ni vill läsa, säg ifrån, skrik till. För ibland blir jag för mycket bilder och för lite text. Men jag är kanske den enda som saknar mina ord?



Drömmar som spökar

2011-01-26 @ 08:34:03

23.15 igår

Jag drömde att jag satt i hans säng, det är alltid så det börjar, oskyldigt prat i varsin ände av en dubbelsäng. Från början är det inte mer, det kan till och med vara riktigt trevligt. En klapp på axeln, inga konstigheter. En film som följs av krav, jag måste, han vill och jag måste. Aldrig tal om vad jag själv vill, aldrig tid att tänka, jag stänger av. Tappar känseln. Ser dem inte sorgen i mina ögon? Det spelar ingen roll nu, ingen roll vad dem gör. Det behöver inte vara mer än så, en övertalan om att få mig att ligga kvar när tv:n slocknat; att sova där. Ibland finns de inte ens en soffa som alternativ, bara ett kallt golv min rygg gärna slipper. En känsla av otrygghet som väcks, en hand lägger sig på min mage, obehag som växer. Drömmen gick inte lägre än så. Hans hand vandrade varken uppåt, eller neråt denna gången men nu, kvällen efter, så kan jag inte sova. Obehaget har följt mig, som ett dovt minne, som en svag bild, som en rädd flicka som påminner om ett löfte, aldrig, aldrig någonsin igen.

Tillbaka till Broderi av pixlar

RSS 2.0