En försvunnen tid

6 December 2013
 
Vinden biter tag i mina kinder, färgar dem röda av mitt rusande blod. Jag har gott om tid, men låter ändå pulsen skena iväg tillsammans med det ena dåliga scenariot efter det andra, halka, missad buss, tillsammans med pessimisten inom mig går jag vidare. Isen under mina skor får mina fötter att instinktivt låta bli att lyfta från marken, som ett litet barn hasar jag mig själv fram. Hör ekon ur mitt minne, en irriterad fadersröst som ber mig lyfta på fötterna utan att få respons, mina fötter hasar vidare, lika rädd för att trilla då, som nu. Stressad men ändå inte, sådär som jag alltid är, utan att behöva vara. Vinden får det där håret som jag varsamt la runt kinderna innan jag sprang ut genom dörren att blåsa bort, blotta öron och en oskyddad nacke. Den hjärtformade reflexen med lite för långt snöre som jag hittade i en bortglömd väska slår mot mina ben, höger, vänster, höger, vänster, när jag går. Men jag syns i alla fall i mörkret. Jag syns mer än de svarta isfläckarna på trottoaren, och det gör mig lite trygg. Tunna strumpbyxor skyddar inte mot kyla, inte mot denna sortens kyla, och allt förändrades på en natt. Igår föll snön och leendet på mina läppar kunde inte vara större, bredare, gladare. Stora fantastiska snöflingor som nog betydde mer än att den globala uppvärmningen inte vunnit helt än. För mig. För mig betydde det nog mer. December och det var på sin tid, idag, ikväll slog den där väderbitna kylan till. Den jag känner igen från mitt liv i Östersund, men som jag alltid tycks glömma så fort vårens blommor slår ut. Ikväll, frös mina ben, som om de var helt bara, utan de minsta tygskydd. December. Vindtätt tyg mellan mina fingrar och den kalla världen utanför, tunt men fungerande tyg.

Och jag tar mig fram i snigelfart, med motvinden pressad mot bröstet. Strävt tyg mot härdade fingertoppar, tankar om en försvunnen tid. En gång var jag hon som stod i ett kallt vinterland, inte allt för olikt denna, utan vindtätt tyg. En trasig höstjacka med en armlängd som vittnade om åren den hade på nacken. Blottade handleder och söndernött tyg. En gång var jag hon som en främling gav bort en jacka till, hon som kunde blinka med sina rådjursögon åt någon som hon visste skulle bli knäsvag. Om inte av ögonen så av de fylliga läpparna eller den blottande urringningen. Vart tog hon vägen? Och när blev jag det här, väderbitna och kloka. Klok men samtidigt lika vilsen som då. Nu för tiden drar jag obekvämt upp urringningen på de klänningar jag förr bar med stolthet, nu för tiden rodnar jag av andras blickar, istället för att stolt ta in. Men det kanske aldrig var stolthet, det kanske bara var något som behövdes för att överleva dagen. Kylan får näsan att rinna och mina reflexer att snabbt motarbeta det. Bussen är sen men glasväggarna på busskuren skyddar mer än vad man tror, precis som jackan. Jag fick den en gång, av en man lika svag för mina ögon som för mina kurvor. En man virad runt mitt lillfinger i en lek jag lekte. Blåögd och lite för snäll. 30 minuter sen blir till inställd buss, 40 minuters väntan på nästa. Bakhuvdet slås varsamt mot stålet som håller glaskuren på plats. Det tar ett tag men efter en stund borrar sig kylan från stålet sig in förbi mössan, förbi håret och in, in på djupet. Det tar ett tag men efter en stund finns det inte längre någon mening med att titta, att blunda känns som en bättre idé. En bättre utväg, som så många gånger förut. Som med den blåögda mannen. Hans kärleksförklaring är något jag än idag bär, något som fortfarande håller mig varm, varm i väntan på bussen. Och jag blundar. Väljer att inte se. Det du gav det jag tog. December är här.
 
 

RSS 2.0