Utkast: Mars 30, 2011









Hot mama 3 - Hej Illustrator


Jag är ingen målare, jag ritar sällan.
Jag har spenderat min 25 timmars söndag med att titta på underbara Top Gear,
skratta i kapp med Tor och bara ta de lugnt.
Snart är det dags för den andra betalningen till USA,
jag är så fattig som man bara kan bli.
Men jag gillar ändå livet.

När tiden stannar och snön åter fallit i världen utanför





"Hon tittar ut mot världen klädd i vitt,
andas in drömmar som likt dammkorn flyger fritt
hon ska ta sig härifrån, slå sig fri, ta sig ut
till världen på andra sidan glasrutan, världen som aldrig tar slut

tomma löften likt dammkorn flyger fritt,
färgar världen klädd i vitt
andetagen får dem att flyga någon annanstans,
dit drömmar förblir drömmar, jämt emot verkligheten har dammkorn ingen chans.

Verkligheten är bra just som den är,
med drömmar som flyger här och där.
Hon ska ta sig därifrån, slå sig fri, ta sig ut, men inte idag
hon vill stanna, på den varma sidan om glasrutan, om ens bara ett tag".


Modell: Fröken I.

Ord, gömda i utkast mappen på en blå telefon 2

13 februari 2011, 00.33

Andra gången någon friade till mig var på en kulle i vackra Göteborg, jag föredrar att se det som en kulle, även om det nog snarare var ett berg. Det är snart två år sedan nu, och inte helt olikt det första frieriet var det framfört av någon vars rädsla över att förlora mig tagit över och antagligen fått ett så dumt förslag som frieri att låta väldigt bra. I pojken i frågas öron var det nog sista utvägen. Detta hände runt påsk, och det är nog därför jag kom att tänka på det just nu. Och visst led jag med barnet som oförstående tittade tillbaka på mig när mitt svar löd. Ett nej ekade i skogen, kanske till och med ett nej i versaler, och slog honom där han satt, förklädd i en mans sammanbitna konturer, så hårt i ansiktet att han förvandlades till en liten enslig pojke utan livsglädje. Tårarna föll ner för de nu vitmålade kinderna. Allt hopp var för honom borta och jag insåg plötsligt, försent såklart, varför han valt en så brant kulle att fråga mig på.

Jag har bra minnen av den staden ändå, fiskmåsarna i hamnen och den stora bergochdalbanan i trä som jag svurit så djupt och heligt att aldrig åka och sen åkte så många gånger att kön tillslut bara bestod av mig själv och mina trogna tivolikamrater. Båten där jag delade hytt med en liten blond dam som bara åt ostbågar medans jag själv fascinerat tittade på kanal 6 för första gången, det var en travhäst som föll, det minns jag väl. Bron med texten "det löser sig" och spårvagnarna. Jag saknar den djupt, staden vid havet.

Hade han hoppat hade jag förstått, hade han kastat sig ner för klipporna hade jag inte blivit förvånad. Men ibland, är historier inte menade att sluta så, något hemskare måste alltid hända.

regnigt grönt, vackert vitt











♥ - Du kan säga vad du vill, för jag älskar dina andetag


Vårkänsla i mossan



Efter att Tor åkte hem, alldeles för tidigt på morgonen så gick jag för ovanlighetens skull inte tillbaka till den varma sköna sägen för att somna om igen, utan fastnade vid datorn ett tag. Pratade med min kära vän David, i Australien var det sovdags.


Jag sprang ut i solen och fick sällskap av en svartvit fin katt som hemskt gärna ville ha med mig in i skogen



Där gick jag vilse och hamnade i lilleputteland.


Våren glänste med sin närvaro när jag letade mig djupare och djupare in i barrskogen. Här och var strålade solen genom grenarna och smällte isen på marken.



Vårtecken i solen


Ord, gömda i utkast mappen på en blå telefon




Utkast 9 december 2010, 03.56

Jag har aldrig riktigt tyckt om ordet missbruk. Jag har alltid tänkt på det som något oacceptabelt, något smutsigt. Ordets betydelse har varit som en svag vetskap men aldrig funnits i min närhet. Ni vet, som en bild uppmålad av någon annan. Såhär efter allt, när flera år passerat, så tycker jag fortfarande att det är att överdriva när jag kallar mig själv för före detta missbrukare. Missbrukare. Usch vilken stämpel det ger mig. Men när man tänker på ordets betydelse, så är det precis vad de där åren var. Jag missbrukade det, använde det fel. Som ett sätt att finna kortvarig närhet, för då, på den tiden, var alla former av närhet bra. Ja. Jag missbrukade närhet.

Jag lät mig utnyttjas och trampas på bara för den där sekunden av.. Självkänsla. Känslan av att jag duger till de här, jag är bra, jag är fin. "Han vill ju". Oftast betydde dem, människorna, inte ens något, personerna var obetydliga. Och det kunde vara allt från att diska åt någon och få ett tack till att, göra saker jag ännu inte ens vågar erkänna.

När man tänker på det så finns ordet överallt. Min mamma missbrukar tobak, pappa likaså. Och om man bara vänder på det hela, och letar upp en mildare synonym, som "felanvänder" så blir det plötsligt inte alls lika farligt längre. Ja, jag har felanvänt mig själv.
It's in the past.

Utkast: Mars 3, 2011 - texter

För mig har lösningen den senaste tiden varit att stänga saker inne, att kanske skriva av mig, men aldrig publicera, aldrig prata om det mer än små fåordiga hintar. Det har ändå bara varit mina små tankar, tankar jag för stunden tänkt men som sedan försvunnit. På senaste tiden har dem kommit tillbaka mer och mer, de där stundvis tänkta tankarna och behovet av att inte bara skriva, utan låta någon läsa, låta er läsa, har på så sätt blivit större. Därav detta inlägg.

Jag har nog, varit lite rädd för era reaktioner, och ännu mer rädd för att fel människor ska hitta hit och alla mina hemligheter skulle avslöjas. Jag kanske uppfattas fel, jag är ju lycklig nu, jag har bara några få, obetydliga egentligen, stunder när jag tänker tillbaka. Och tillbaka var dåligt. Det är enda anledningen jag har. Så om ni vill läsa, säg ifrån, skrik till. För ibland blir jag för mycket bilder och för lite text. Men jag är kanske den enda som saknar mina ord?



RSS 2.0